Bland svenska poeter har Dan Andersson betytt mest för mej. Jag hade förmånen att i tonåren besöka både kolarkojor och skogshuggarkojor med utövande kolare och huggare och hästar. Dikten "Helgdagskväll i timmerkojan" ur samlingen "Kolvaktarens visor (1914)" är för mej ren och djup déjà vu.
Dikten tonsattes 1926 av Sven Scholander.
Att höra (och se) Peter Carlsson sjunga den är gripande och njutningsfyllt.
https://youtu.be/74vzYGGHCf8?si=RjfIo2yVdlL03skt

Skulle man sedan behöva lätta upp stämningen så kan man lyssna på sagde Carlsson då han berättar om farfars löständer.
https://youtu.be/xpTGqHBTjHQ?si=WkCl3Ql0oxP06R2-

Bort längtande vekhet ur sotiga bröst
Vik bekymmer ur snöhöljda bo
Vi ha eld, vi ha kött
Vi ha brännvin till tröst
Här är helg djupt i skogarnas ro
Sjung Björnbergs Jon ur din fullaste hals
Om kärlek och rosor och vår
Stäm fiolen Brogren och spela vals
Över spökblåa månlysta snår

Det är mil efter mil till lador och hus
Där frosten går tjurig vid grind
Här är lustigt i stockeldens gula ljus
Som darrar i nattens vind
Och du är fager Brogren i eldglans röd
Där du gnider din svarta fiol
För mat och för brännvin du glömt all nöd
Och din panna är ljus som en sol

Och Jon där du sitter vid grytan din
En baron i din mollskinnsskrud
Se fast åren ha garvat ditt sega skinn
I ditt sot är du ung som en gud
Och Vargfors Fredrik, du skrattande man
Som vill alla uslingar väl
Kom sjung om din ungdoms synd om du kan
Och en skål för din gossesjäl

Och när morgonens stjärnor blekna och dö
Och när ångorna stelna till is
Och när dagningen skälver på myr och sjö
Vi sova på doftande ris
Ja då sova vi alla på granris tungt
Och drömma om bleka mör
Och snarka och vända oss manligt och lugnt
Medan elden den falnar och dör